söndag 16 september 2018

Ålänningar besvikna på Sveriges regering


Lantrådet behövde en drink, en stor kall drink för att skölja ner den brännheta besvikelsen med. Han hade nog intalat sig att inte vänta sig för mycket av förhandlingarna med Sveriges regering, men att ingen minister behagade delta, det gjorde honom mycket upprörd. Rent av förolämpad. Han var fortfarande upprörd, då han gick ombord på fartyget till Mariehamn.
Med sina två ministrar Kalevi och Laila i släptåg styrde han kosan direkt till bardisken och beställde en ordentlig styrketår. I början av år 2038 hade Ålands lagting fattat ett enigt beslut att skicka lantrådet och två ministrar till Stockholm för att förhandla om anslutning av Åland till Sverige. Ålänningarna hade fått nog av den finska regeringens och de statliga myndigheternas försök att förfinska Åland. Statliga myndigheter struntade i att översätta officiella papper till svenska. Riksdagen stiftade lagar som stod i strid med självstyrelselagen och staten lät bli att betala tillbaka hela skattegottgörelsen.
Lantrådet svepte whiskyn i sig i ett enda drag. Sedan beställde han en till. De andra nöjde sig med varsin kall starköl.
”Ännu finns det hopp”, sade Laila. ”Vi får inte ge upp efter första försöket. De lyssnade ju på vårt förslag och våra motiveringar och lovade fortsätta förhandlingarna vid en senare tidpunkt.”
”Du vet ju hur försiktiga rikssvenskarna är”, inflikade Kalevi. ”Vi får bara vara på dom som iglar och se till att nästa möte blir av inom ett par månader. Vi får väl vässa våra argument så att de biter bättre nästa gång och tränger långt in i deras tjocka skallar. Och nästa gång och nästa gång, ända tills svenska regeringen tar oss på allvar.”
De andras lugn smittade av sig på lantrådet. Han föreslog att de skulle sätta sig vid ett bord och fundera på strategier inför nästa möte.
”Goda motiveringar är nog bra”, sade lantrådet, ”men de behöver backas upp av konkreta exempel. Vi ska se till att rikssvenskarna blir medvetna om hur dåligt finnarna behandlar oss. Varje vecka ska de få veta hur vi blir diskriminerade, hur de finska myndigheterna och riksdagen trampar på våra språkliga rättigheter.”
Laila blev inspirerad: ”Felbehandling inom specialsjukvården i riket pga dåliga kunskaper i svenska! Såna exempel ska vi söka fram och sprida bland rikssvenskarna. Allra bäst är om vi hittar någon svårt sjuk patient som vill träda fram i offentligheten och berätta om hur hen blev missförstådd och därför felvårdad.”
”Men vet ni vad?” sade Kalevi. ”Det bästa är nog om Finland får en ultranationalistisk regering, som vill göra Finland enspråkigt finskt. Dom kommer att slänga oss i armarna på rikssvenskarna av bara glädjen att bli av med svenska språket. Därför behöver vi en ordentlig lågkonjunktur. Och helst bara på fastlandet. Vi vill ju inte drabbas. Tro mig! Det finns ingen bättre grogrund för ultranationalister än arbetslöshet och fattigdom.”
Ministrarna lyfte sina glas och skålade för Ålands svenska framtid.


Inga kommentarer: