torsdag 16 augusti 2018

Ökad rysk inflyttning till södra Österbotten på 2110-talet


Vilket egendomligt minnesmärke, tänkte Calle, då han satte sig i bilen. Är det faktiskt det enda som finns kvar av finlandssvenskarna? Muminmamman och Sibelius! Han kunde inte låta bli att skaka på huvudet. Vad annat skulle han möta i dessa ödemarker?
Calle styrde kosan västerut mot motellet i Närpiö, där han hoppades att det reserverade rummet väntade på honom. Närpes hette orten tidigare på den tiden då Finland också hade svenska som nationalspråk. Calle har hört om den säregna dialekten som talades, där hans farfarsfar hade växt upp och han undrade om den hade lyckats överleva alla förfinskningsförsök. Finska begrep han inte ett ord av, men var osäker på om närpesdialekten var lättare att förstå än engelska. Snart skulle han få veta.
Calle hittade lätt till motellet. Centralorten var inte speciellt stor. Genomfartsvägen kantades av låga hus på båda sidor. Han checkade in på engelska för säkerhets skull. Till hans stora förvåning svarade den äldre damen på förståelig men ålderdomlig svenska.
”Kan ni fortfarande prata svenska här i trakterna?” undrade Calle.
”Javisst”, svarade kvinnan i receptionen med ett leende. ”Vi talar fortfarande svenska med varandra, ja alltså i form av dialekt. Och vi kan läsa svenska i skolan. Det är inte förbjudet, fast finska är det enda officiella språket. Men många väljer ju att läsa ryska nuförtiden. Du förstår, för säkerhets skull.”
Calle tog med en suck av lättnad emot sin digitala rumsnyckel. Nu verkade hans jakt på sina rötter inte längre svår att genomföra.
Motellet hade sett bättre dagar, men rummet fick godkänt för det priset som han hade betalat. Nästan samma standard som i Sverige, noterade han efter att ha gjort en avstickare till badrummet för att skölja resdammet av sig. De flesta rikssvenskar levde i den uppfattningen att Finland nuförtiden var ett efterblivet och isolerat land. Undrar var dom har för kvalitet på maten här, tänkte han, då magen påminde honom om att det var dags för middag.
Han beslöt att testa motellets mat. Knappast fanns det så många matställen att välja mellan i denhär gudsförgätna hålan.
Det fanns en annan gäst i matsalen. Mannen som Calle skymtat vid minnesmärket. Calle beslöt att övervinna sin normala försiktighet med främlingar. Han närmade sig mannen och frågade på engelska om han fick slå sig ner.
”Varsågod”, svarade mannen, och i samma veva sträckte han fram handen och presenterade sig som Ivan.
”Tack”, svarade Calle och slog sig ner på stolen mittemot Ivan. ”Calle heter jag.”
”Ivan, det låter ryskt”, fortsatte Calle. ”Finns det många ryssar här i trakten?”
”Några och flera blir det säkert.” svarade Ivan.
”Hurså?” undrade Calle.
”Vi har tröttnat på att bo i östra Finland. Det är för nära den ryska gränsen. De ryska myndigheterna lägger sig i allt vi gör numera. Man måste hela tiden tänka på hur man utrycker sig och beter sig. Vi blir hämtade till förhör för småsaker. Dom försöker tydligen hjärntvätta oss. En ryss får inte skämma ut moder Ryssland eller tala illa om henne. Det är väldigt viktigt att vara patriot. Ibland undrar man om dom har installerat ett datachip i varje rysk emigrant. Dom verkar veta allt om oss. Även vad vi tänker.”
”Ojdå!” svarade Calle. ”Det hade jag ingen aning om. Ingen annan i Sverige heller för den delen.” Han kunde inte låta bli följdfrågan:
”Och mig litar du tydligen på, annars skulle du inte vara så uppriktig. Tänk om jag är en rysk spion?”
Ivan skrattade till. ”Vi är ännu för få här i trakten, så dom har ännu inte kört igång sin övervakningsverksamhet här, men säkert kommer den. Tills dess tänker jag njuta av friheten. Och närheten till Sverige är ju förstås en fördel, om livet blir alltför svårt. Synd att man inte längre kan lära sig svenska i praktiken i dethär landet.”
Calle satt tyst och begrundade det som han nyss fått veta. Rikssvenskarna levde tydligen i en bubbla ovetande om den hårda verkligheten i öst.


Inga kommentarer: