onsdag 20 juni 2018

Minnesmärket över de utrotade finlandssvenskarna


Vi förflyttar oss ca hundra år framåt i tiden. Till år 2121. EU är ett minne blott. En historisk parentes, som växte sig för stor och sprack. I Europa finns det numera flera mindre unioner bestående av tre till fem länder, som gränsar till varandra, länder som har likadana värderingar och som samarbetar intimt med varandra. Finland är enspråkigt finskt med ryska som minoritetsspråk. I väster gränsar landet till den Skandinaviska unionen, bestående av Sverige, Norge och Danmark. Finland har fortfarande en lång gemensam gräns med den östra grannen Ryssland.
Calle från Sverige besöker det exotiska Finland för första gången. Han kör norrut längs kustvägen. Han är på väg att besöka de trakter, därifrån hans förfäder härstammar. Han är en ogift man i trettioårs åldern, som en vacker vårdag fick för sig att söka efter sina finlandssvenska rötter. I morse körde han av båten i Åbo och fortsatte genast ut på riksvägen som leder till det som tidigare hette Österbotten, numera Pohjanmaa.
Calle har kört i flera timmar på den dåliga vägen, då han ser en skylt, där det står minnesmärke, 2 km, och en pil som pekar åt höger, dvs österut. Det som får honom att reagera är att skylten är fyrspråkig och ett av språken är svenska. Alla andra skyltar som han hittills sett under resans gång har varit trespråkiga: finska, engelska och ryska.
Calle besluter sig för att besöka minnesmärket, eftersom han nu är framme i de trakter, som han härstammar ifrån. Han svänger av från riksvägen in på en smal och gropig skogsväg, som inte verkar vara i flitig användning. Han hoppas att informationen på tavlan är korrekt och att han hittar minnesmärket och en plats att vända bilen på.
Ett par kurvor senare kommer han till en öppen plats. Han parkerar bilen framför en stor informationstavla bredvid en redan parkerad bil. På tavlan står det tydligt: Minnesmärke över finlandssvenskarna. Han stiger ur bilen för att se var minnesmärket finns, men han ser bara skog.
Calle passerar tavlan, ser en stig som leder upp på en kulle. På kullen står ett jättepaket, inslaget med rött papper och ihopknutet med gula band. Han går närmare. Det är något bekant över konturerna. Vänstra delen påminner om Sibelius-monumentet i Helsingfors. Till höger finns bara runda former, som också verkar bekanta. Han går närmare och funderar på vad det kan föreställa. Ett mumintroll? Muminmamman? Ja, så måste det vara. Sibelius-monumentet och Muminmamman med handväskan lagda i samma malpåse! Det mest finlandssvenska som fanns i Finland, nu inpackat och undangömt i Svensk-Finlands färger rött och gult i en avlägsen barrskog som ingen verkar besöka.
Plötsligt dyker en historia upp i Calles minne. Nånting som hans farfar berättade, då Calle just hade börjat i skolan och hans föräldrar funderade på vilka språk han borde läsa. Farfar hade varit anställd av svenska staten med uppgift att utveckla det nordiska samarbetet efter EU:s sammanbrott. Finnarnas kunskaper i svenska var redan då obefintliga, så de framförde sina idéer och åsikter på engelska. De övriga tjänstemännen talade sina modersmål: svenska, norska och skandinavisk danska, vilket ledde till att finnarna hade svårt att hänga med i diskussionerna och bemöta andras inlägg. De förstod helt enkelt inte vad som sades. Diskussionerna fortsatte ofta på kvällen, då de som talade ett skandinaviskt språk, träffades i baren över en öl eller ett glas vin, samtidigt som de på småtimmarna diskuterade sig fram till de kompromissförslag som godkändes följande dag. Allt medan finnen stod ensam med sin drink vid bardisken och inte vågade ge sig in i den informella skandinaviska diskussionen. Till sist tröttnade finnarna på rollen som statist och slutade delta i det nordiska samarbetet. I stället för att satsa på kunskaper i svenska.
Calle fotograferar minnesverket, innan han vänder om och går tillbaka till bilen. Han ser en man med slaviskt utseende stiga in i den andra bilen, starta och åka bort, innan Calle hinner fram till sin bil. Han hade gärna velat ställa några frågor till mannen.
Vad han inte ännu vet är att de kommer att träffas om en stund. Mannen som ska presentera sig som Ivan, kommer att berätta, varför det bor ryssar vid den österbottniska kusten. I nästa blogg i augusti. Tills dess önskar Prinsessan sina läsare en skön sommar på alla språk!


Inga kommentarer: