fredag 13 april 2018

Tomatodlarens dotter och hennes purfinska pojkvän


Om en timme skulle de vara framme hos hennes föräldrar i södra Österbotten. Sandra kastade en förälskad blick på sin pojkvän Tapio, som rattade sin BMW längs riksåttan, medan de lyssnade på sin favoritmusik. Hon kunde inte ännu riktigt fatta att de blivit ett par, att de redan varit tillsammans i ett halvt år. Hon, tomatodlarens dotter, en typisk finlandssvenska och han som var finskatalande bankdirektörsson och gymnasielärarson från Tammerfors. De hade träffats på en studenttillställning vid Tammerfors teknologiska universitet, där de båda studerade, och snart skulle hon presentera sin förälskelse för sina föräldrar. Tapio var lite bortskämd och van att få som han ville, det måste hon erkänna. Hans kunskaper i svenska var ingenting att skryta med, lindrigt sagt, men hans charm och hänsynsfulla beteende borde nog bita också över språkgränsen, hoppades hon. Hon däremot hade lärt sig finska snabbt för att kunna följa med i undervisningen och klara av tenterna.
Allt gick över förväntan. Tapio blev vänligt mottagen av hennes föräldrar. De visade honom runt i enplanshuset med fyra rum och kök, berättade var toaletten och badrummet fanns. Snart skulle de samlas på husets veranda och avnjuta grillad kvällsmat. Tapio och Sandra stod i hennes flickrum, tätt omslingrade och tittade ut genom fönstret med utsikt mot växthusen, där kvällssolen reflekterades hundrafalt i glasrutorna. Ett batteri av småsolar som lyste upp augustikvällen.
”Ska vi sova här i natt eller åker vi senare till er herrgård och övernattar där?” frågade Tapio. ”Ligger er herrgård bakom växthusen eller längre bort? Bor ni här på somrarna för att vara nära växthusen?”
”Varför tror du att vi äger en herrgård?” frågade Sandra förvånat. ”Inte tror du väl på allvar att alla finlandsvenska familjer äger en herrgård? Här i trakten kommer du inte att hitta en enda herrgård, på sin höjd några rödmålade bondgårdar.”
Sandra bytte samtalsämne:
”Ska vi gå ut på verandan och hjälpa till med maten? I morgon kan vi åka till havet och njuta av strandlivet. Havsvattnet är ännu varmt.”

Det hann bli eftermiddag innan de satte sig i bilen och körde iväg västerut mot havet och stranden. Vägarna blev smalare och smalare vartefter Tapio bytte väg enligt Sandras anvisningar. De stannade till sist utanför ett båthus, ett i raden av många likadana. Mellan båthusen syntes en skymt av havet. Tapio klev ut, gick runt båthuset och stannade förundrat. Sandra höll på att krocka med honom.
”Vad konstigt, ett båthus som ligger uppe på land!” utbrast han och lät blicken svepa längs strandkanten. ”Det är ju flera meter till vattnet. I södra Finland ligger de i vattnet, så att det är bara att köra in båten.”
”Det finns nånting som heter landhöjning”, svarade Sandra. ”Det finns också nånting annat som är speciellt med båthusen just här i trakten. Ser du detdär lilla fönstret? Där inne finns en kammare som är inredd så att två personer kan övernatta. Alla båthus här har en sådan kammare.”
Tapio verkade inte intresserad av övernattningsmöjligheterna. Han gick istället ut på stranden och tittade ut mot det öppna havet med de glittrande vågorna.
”Perfekt seglingsväder”, sade han. ”Solen skiner och lagom med blåst. Ska vi ta oss en liten segeltur? Var har ni parkerat segelbåten? Vid er sommarstuga?”
”Segelbåt, är du helt knäppt?” utbrast Sandra. ”I denhär kommunen kan segelbåtarna räknas på ena handens fingrar. Min pappa ville inte ens slösa pengar på en aktersnurra till roddbåten. Sommarstuga hade han nog tänkt köpa, men så behövdes pengarna för att investera i växthusen. Det är därför som vi har denhär s.k. fattigmans sommarstuga.”
Hon pekade mot båthuskammaren.
”Så vill du ut på havet, kan jag ro ut dig. Jag lovar, jag är bra på att ro. Med före det, så tycker jag att vi ska hälsa på grannarna. Dom undrar nog vad du är för en typ.”
Sandra grabbade tag i Tapio och släpade iväg honom från stranden i riktning mot det närmaste båthuset, innan han hann protestera.
Efter att ha hälsat på flera grannar, som redan sökt sig ut till stranden för att fira veckoslut, gick de tillbaka till båthuset och in i kammaren bort från de nyfikna blickarna.
”Nå, vad tycker du om våra grannar?” undrade Sandra. ”Du var väldigt tystlåten.”
”Nog är dom säkert trevliga, bara man skulle förstå språket de talar”, svarade Tapio efter en stund. ”Vad är det för språk dom talar?”
”Alltså, jag glömde berätta att dom talar dialekt, ett slags gammelsvenska, som talades i Sverige för flera hundra år sedan. Du borde ha bett dom tala högsvenska med dig!”
”Brukar ni ordna kräftskiva tillsammans med dom?” undrade Tapio. ”Stranden är ju som gjord för gemensamma fester.”
”Domdär grannarna vet nog knappast hur man äter en kokt kräfta.” skrattade Sandra. ”Det närmaste dom kommit en kräfta är räkmackan på Sverigebåtarna mellan Åbo och Stockholm. Här är det grillkorv och grillbiff som gäller.”
”Sandra!” Tapio satte sina fingrar under hennes haka och lyfte upp den. ”Vem är det nu som är fördomsfull? Nu tycker jag att du ska visa hur bra du är på att ro.”


Inga kommentarer: