måndag 12 mars 2018

Språkstrid i sandlådan



”Ville, nu är det dags att gå ut”, sade hans mamma. ”Äntligen har vi sluppit det envisa regnet. Vad skönt då solen lyser igen. Vi tar med grävskopan och lastbilen, så kan du leka i sandlådan. Sanden är säkert sådär lämpligt våt, så du kan fast bygga ett sandslott, om du vill.”
”Hurra!”, svarade fyraåriga Ville. Han rusade till tamburen för att söka fram utekläderna. Äntligen tyckte hans mamma att det var dags att gå ut på gården. Han var trött på att sitta inne och leka med samma gamla legoklossar. Och bara mamma som lekkamrat.
”Titta Ville, vem som är i sandlådan!” ropade hans mamma, då de närmade sig lekplatsen. ”Eero från grannlägenheten. Du vet, dendär finskatalande pojken och hans mamma. Nu ska vi passa på och prata finska med dom, så lär du dig snabbt finska.”
Villes mamma hälsade på Eeros mamma på finska. Samtalet fortsatte på finska.
”Får Ville leka med dig?” frågade hon Eero, samtidigt som hon tittade på hans mamma som satt på kanten av sandlådan och lät fingret svepa över mobilen.
”Jag vill gräva med grävmaskinen”, svarade Eero. Han pekade på Villes gula grävmaskin, som Villes mamma hade ställt i sandlådan tillsammans med lastbilen och de övriga plastleksakerna.
”Ni kan väl gräva tillsammas, turas om”, sade Villes mamma. ”Titta Ville! Eero har också en lastbil, som kan fyllas med sand.”
Ville svarade inte, eftersom hans mamma tilltalade honom på ett språk som han inte förstod. Han skyndade till sin grävmaskin, satte sig snabbt på den och började gräva. Eeros plastleksaker hamnade i vägen för skopan och skuffades omilt åt sidan. Eeros byggnadsverk skadades svårt av grävskopans framfart. Eero tittade först en stund förundrat på den grävande Ville, som om han inte riktigt fattade vad som pågick. Sedan började det rycka i mungiporna och en hjärtskärande gråt steg upp ur hans hals och mun. Han vände sig om och gick till sin mamma, som reste sig upp utan att först trösta sin son. Hon satte telefonen i fickan, händerna i sidan, tittade stint på Villes mamma och sade med hög röst för att överrösta den gråtande Eero:
”Fy fan för er finlandssvenskar, alltid lika fräcka redan från barnsben. Tror att ni har rätt att bete er hur ni vill. Att allt ska vara på era villkor. Att ni ska få bestämma när ni vill tala svenska och när det duger att tala finska. Tänk om jag vill, att min Eero ska få lära sig att prata svenska. Har det nånsin fallit dig in att det kan finnas finnar som vill lära sig prata svenska? Varför är det bara ni som ska få öva upp era språkkunskaper?”
Hon tystnade och kramade om Eero, som snart slutade gråta.
”Varför blir ni finnar alltid så arga och upprörda, så fort ni hör någon prata svenska?” frågade Ville mamma. ”Tror ni att vi baktalar er hela tiden, bara för att ni inte förstår vad vi säger? Är ni avundsjuka? Läs mera svenska i skolan!”
Ville slutade gräva och tittade undrande på mammorna som betedde sig som två stridslystna tuppar på väg att ryka ihop.
”Vi talar gärna svenska med er båda”, fortsatte Villes mamma, ”Men det ska du veta att så fort som följande finskspråkiga barn dyker upp här i sandlådan, så kommer det att talas bara finska. Det är tyvärr så det funkar i praktiken i dethär landet. Finskan kör alltid över svenskan. Överallt, inte bara i sandlådan.”
Hon tystnade och tog ett djupt andetag för att lugna ner sig, innan hon fortsatte:
”Får jag ge dig ett gott råd, om du nu på riktigt är intresserad av svenska språket? Det finns bara ett sätt att lära din pojke svenska. Om ni inte flyttar till Sverige, förstås. Sätt honom i språkbadsdagis och låt honom sedan fortsätta till språkbadsskola. Det är nu bara så, att vi finlandsvenskar är så få. Vi räcker helt enkelt inte till för att ni finnar ska få öva er skolsvenska.”
Sedan vände hon sig mot Ville och fortsatte på svenska:
”Ville, varför har du förstört Eeros fina sandmur? Inte gör man sådär mot sin kompis. Nu tycker jag att du ska hjälpa Eero att reparera muren. Och sedan låter du Eero få gräva lite med din grävskopa. Så gör vänner.”

Och därefter rådde det frid och fred i sandlådan. Eller så inte?


Inga kommentarer: