måndag 12 februari 2018

Det osynliga barnet på det finska sjukhuset



Amandas sexåriga hjärta bultade fortfarande upprört, dunkade mot revbenen, fast hon legat stilla en lång stund på det svala golvet under sjukhussängen. Innan hon kröp in under sängen hade hon ordnat så att filten hängde ner på båda sidorna om sängen. Här kunde de inte se henne i hennes lilla skyddsrum utan att först böja sig djupt ner och lyfta bort textilväggen. Dynan hade hon tagit med sig, men den kunde inte lindra värken som småbultade i hennes huvud. Inte ens tabletterna, som hon måste svälja, hjälpte. Kanske berodde det på att hon inte förstått, vad den vitklädda förklarade på finska.
Amanda grät tyst för sig själv i sitt gömställe. Hon var ledsen och rädd för vad som väntade henne i morgon. Operationen. Hon bad en stilla bön, att de vitklädda med det konstiga språket, som hon inte förstod, inte skulle hitta henne, inte förrän hennes mamma hade kommit tillbaka. Fast på samma gång var hon arg på sin mamma som hade ljugit för henne. Men bara lite. Kanske var det så att mamma också blivit lurad, tänkte hon. Mamma och Amanda, precis som Hans och Greta, som den elaka häxan lyckades lura in i sitt pepparkakshus.
Mamma hade förklarat att hon måste åka hem till natten. Att hon inte kunde övernatta på sjukhuset. Amanda hade blivit lovad att det skulle finnas en svensktalande skötare på plats under kvällen och natten. Ända tills Amanda fördes till operationssalen nästa dag skulle det finnas någon på plats som kunde förklara saker och ting för henne på begriplig svenska. Så hade mamma sagt, innan hon for hem. Men så blev det inte.
Amanda hade frågat mamma varför de måste åka så långt bort för att operera henne frisk igen. Varför kunde hon inte bli opererad på sjukhuset i Vasa, där hon förstod vad de pratade. Mamma hade förklarat att de som styrde i landet inte gillade finlandssvenskar. De tyckte att alla svåra operationer skulle göras på det finskspråkiga centralsjukhuset inne i landet, eftersom de som bodde där i närheten hade gett sin röst åt riksdagsmännen, som sedan fattade beslutet.
Amanda förstod inte riktigt sammanhanget, men tyckte ändå att det var ett dumt beslut. Tyvärr hade hon ingen trollstav som hon kunde svänga, uttala en trollformel och vips trolla fram en vagn med häst som körde henne till ett sjukhus, där de talade hennes modersmål svenska. Allra helst skulle hon ju ha trollat sig frisk, för att slippa bli opererad. Mamma hade förklarat att det inte var farligt, att Amanda skulle sova under hela operationen och då hon vaknade skulle det onda vara borta ur huvudet. Ändå kändes det obehagligt, som om en kuslig mardröm väntade på henne. Hon tyckte inte om mardrömmar. De väckte henne alltid och fick henne att skrika högt av skräck. Kanske skulle samma sak hända under operationen. Och det värsta var att ingen skulle förstå vad hon skrek.
Amanda somnade så småningom. Hon sov oroligt och vaknade sedan av att någon drog henne i benen ut ur mörkret under sängen och rakt ut i det skarpa ljuset. Hon skrek för sitt liv, högt och gällt på svenska.
”Mamma, hjälp! Rädda mig!”
Den stora stygga finska vargen hade hittat henne och tänkte sluka henne i ett nafs. Precis som Rödluvan.

Prinsessans hälsning till Finlands nuvarande regering:
Ett enkelt och effektivt sätt att bli av med finlandssvenskarna och därmed svenska språket: skippa hälso- och sjukvårdsservicen på svenska! Amanda kommer säkert som fullvuxen att göra precis som nästan 2000 andra finlandssvenskar gör varje år; flytta till Sverige.

Inga kommentarer: