fredag 10 november 2017

Fröken Finland och hennes två friare Ryssland och Sverige



Fröken Finland känner sig ensam och isolerad i ett regnigt norra Europa. EU-gemenskapen, där hon trivdes och kände sig hemma, finns inte längre i den nya världen, där varje nation är sig själv närmast, omgiven av stängda gränser. Hon saknar också Nato, fast hon aldrig kom sig för att ansluta sig till det sällskapet. Nu är det för sent att ångra sig. Det finns inte längre någon dörr att knacka på.
Fröken Finland är ingen ungdom längre. Det är några år sedan hon fyllde 150 år och det rågblonda håret har gråa inslag. Visserligen krävs det en närgången granskning för att hitta de grå hårstråna, så ännu hoppas hon kunna charma någon av herrarna utanför hennes gränser att ingå en allians med henne. Nuförtiden är hon enbart finskspråkig, men hon räknar optimistiskt med att hennes engelska kunskaper skall räcka till för att inleda ett förhållande med någon av grannherrarna.
Fröken Finland är främst intresserad av herr Sverige, trots att han för länge sedan har ett stabilt förhållande med fru Norge. Hon kommer ännu ihåg hans tidigare visade intresse, som hon då i sitt ungdomliga oförstånd ställde sig avvisande till. Han var ju bara Svea mammas bortskämda son. En pojkspoling. Ingen riktig karl. Och på den tiden njöt hon av att vara självständig, av att kunna umgås med vem hon ville och när hon ville.
Den enda som nu aktivt visar sig intresserad av henne är herr Ryssland. Han är en ståtlig man i sina bästa år som gärna demonstrerar sina starka muskler. Han uppvaktar henne med jämna mellanrum med röda rosor, choklad och rysk champagne. Som den macho-karl han är, försäkrar han, att han gärna tar hand om henne, beskyddar henne och kastar ut alla andra friare.
Fröken Finland känner sig smickrad av herr Rysslands uppvaktning, men som självständig kvinna van att fatta egna beslut, fruktar hon att förlora sin frihet och rätten till sina åsikter, om hon tackar ja till hans frieri och blir hans kvinna. Fröken Finland vill först göra ett nytt försök att charma herr Sverige, innan hon bestämmer sig. Hon reser alltså över havet för att träffa herr Sverige.
Herr Sverige tar artigt emot fröken Finland. Hon framför sitt ärende på engelska och de har några trevliga dagar tillsammans. Hon tycker att de fungerar bra ihop på engelska och allt verkar lovande med tanke på framtiden. Hon ser fram emot ett ja-svar. Herr Sverige följer henne till båten, kysser henne på kinden och säger att han hör av sig. Men herr Sverige hör aldrig av sig. Han svarar inte heller på hennes förfrågningar.
Fröken Finland inser snart att hon inte kommer att få ett ja-svar av herr Sverige. Beror det på att de inte längre har ett gemensamt språk, att hon inte kan svenska? Nu är det för sent att lära sig. Återstår alltså bara herr Ryssland. Hon bjuder in herr Ryssland för diskussion. Han tackar ja och anländer med ett till tänderna beväpnat sällskap.
Uppvaktningen är intensiv och slutar i hennes säng. Herr Ryssland godkänner inte längre ett njet. Han håller henne i ett stadigt grepp med sina björntassar. Fröken Finland känner hans bröstkorg trycka mot sin rygg, hans hårda manlighet mot sitt lår, där hon ligger på vänstra sängkanten med armen utsträckt mot nordväst. Ett rop på hjälp som ingen granne bryr sig om. Men under den långa kjolen har hon i smyg böjt ena benet beredd att sparka bakut, om den ryska björnens grepp ytterligare hårdnar.




 

Inga kommentarer: