söndag 10 september 2017

Att anmäla eller inte anmäla, det är frågan



”Men Gustav då, vad är det med dig? Du ser ju ut som ett spöke. Är du sjuk?” Helena tittade oroligt på sin bleka och grimaserande man, som satt vid frukostbordet och tryckte handen mot mellangärdet. Hon noterade i förbigående, att han fortfarande hade pyjamasen på sig. Tallrikarna var framdukade, men ingen kastrull med gröt stod på spisen.
”Det värker över hela mellangärdet. Genom hela kroppen ut i korsryggen. Och så mår jag illa”, svarade Gustav. ”Det känns värre än förra veckan, då jag for in till akuten och läkaren inte hittade något fel på mig. Om jag nu förstod hans finska förklaringar rätt. Fast som jag sade åt dig efteråt, så är jag säker på att han inte brydde sig om att undersöka mig ordentligt. Han kände nog igen mig och ville ge betalt för gammal ost. Lät mig ligga och vänta i många herrans timmar, innan han behagade dyka upp. Skyllde inte ens på långa patientköer.”
”Om du inte börjar känna dig bättre efter ett par timmar, så kör jag dig till akuten”, sade Helena. ”Sån otur ska du väl inte ha, att du en tredje gång råkar ut för samma läkare! I så fall måste vi hitta en privatläkare som kan svenska. Fast dyrt blir det, för det räcker knappast med ultraljudsundersökning. Det behövs säkert datortomografi för att ta reda på vad du har för fel.”
”Jag har ju tjänat mitt land och betalat skatter hela mitt yrkesliv och så är dethär tacken”, suckade Gustav och fortsatte: ”Det är dom där finska politikerna som vill bli av med oss finlandssvenskar, så därför ids dom inte ordna med svensk service åt oss på sjukhusen. Men våra skattepengar tar dom gladeligen emot.”
”Det är ju alltid lätt att vara efterklok”, sade Helena och satte sig ner vid köksbordet. ”Du borde inte ha anmält den där läkaren och mottagningssköterskan för deras obefintliga kunskaper i svenska efter första akutbesöket. Men vem skulle ha gissat att det inte leder till någon förbättring. Tvärtom.”
”Jo, jag tänkte ju inte bara på mig själv, då jag fattade beslutet att göra en anmälan till patientombudsmannen på sjukhuset”, sade Gustav. ”Jag tänkte på alla de andra som inte kan tala eller förstå finska så bra. Tänkte som så, att om vi alla gör en anmälan varje gång vi inte blir betjänade på vårt modersmål på ett tvåspråkigt sjukhus, så kanske det börjar hända nånting i organisationen. Men jag tänkte tydligen fel.”
”Nu kokar jag gröt, så försöker du äta lite”, sade Helena, reste sig och gick till spisen. ”Kanske det känns bättre efteråt.”
De åt sin gröt under tystnad. Gustav åt långsammare än vanligt, men till sist hade den sista skeden av den lilla portionen slunkit ner i magen.
Helena satte det urdruckna mjölkglaset på bordet. ”Alltså, om de finska politikerna vill ordna svensk läkarservice åt alla finlandssvenskar, så måste dom ju börja med att utbilda tillräckligt med tvåspråkiga läkare och sjukvårdspersonal, som ska jobba på de tvåspråkiga sjukhusen. Annars kommer det aldrig att fungera i praktiken. Det är enkel matematik, procenträkning, inte sant Gustav? Tillräckligt är inte att fem procent av dom kan tala svenska! För de har ju också finskspråkiga patienter och då är ju deras mottagningstid bort från de svenskspråkiga, eller hur? Ca tjugo procent borde vara tillräckligt. Då hinner ju en fullständig tvåspråkig läkare och hälsovårdare betjäna alla finlandssvenska patienter och dessutom tre finskspråkiga mellan varje svensktalande.”
Gustav gav sin fru en kärleksfull men trött blick. Vilka fantasier hon visade prov på!
”Ja, drömma och hoppas kan man alltid, men nu gäller det att vara realist och försöka överleva besöket på akuten. Kan du göra en lista åt mig på finska på alla inre organ som kan vara sjuka? Alltså vad är mjälten, bukspottskörteln, levern, njurarna och vad som nu finns nedanför hjärtat på finska?”



Inga kommentarer: