torsdag 3 augusti 2017

Våldtagen av rättvisan



Det var inte så här det skulle sluta, tänkte Maja säkert för hundrade gången. Hon stod ute på det röda passagerarfartygets promenaddäck. Den stora båten, som skulle ta henne från Finland till Sverige, stävade sakta men målmedvetet västerut från Åbo genom världens vackraste skärgård. Den finlandssvenska skärgården. Maja kunde inte förmå sig att njuta av den bedårande utsikten, där en sjunkande solskiva glimtade fram mellan kobbar och skär. Majas tankar var fortfarande kvar i den rättsprocess, som hade sparkat ut henne från sitt hemland.
Majas puls steg varje gång hon mindes, hur lätt hon hade låtit sig luras in i Juhas lägenhet. Den österbottniska hjälpsamheten tog ett abrupt slut, då hon knuffades ut i trappuppgången, efter att de tre unga finsktalande männen hade våldtagit henne i tur och ordning. I bara trosorna och med silvertejpen fortfarande kvar över munnen hade hon stått där som en robot och plockat med sig byxorna, jackan, skorna och väskan, som de slängde ut efter henne. Hon hade snabbt rivit bort tejpbiten från munnen, men ändå inte fått ur sig ens ett ynkligt litet skrik. Alla ljud hade torkat fast i henne. Då var hon glad att ingen såg hennes förnedring, men senare fick hon ju bittert inse vad avsaknaden av vittnen betydde.
Som i en dimma hade hon tagit sig in i sin lägenhet. I sitt undermedvetna insåg hon att hon borde göra en brottsanmälan, men hon hade ingen aning om hur hon skulle gå tillväga. Hon hade lagt sig på sängen i fosterställning och först efter flera timmars obeslutsamhet hade hon sökt och hittat sin mobiltelefon och slagit 112. Det enda hon fick ur sig var att hon hade blivit våldtagen. Våldtagen tre gånger av tre olika män. Hon som var från svenska Österbotten kom ju inte ihåg vad våldtäkt hette på finska. Sånt lärde man sig inte i skolan, men hon hade haft en fantastisk tur och fått tala med en svenskspråkig, både på nödcentralen och senare hos polisen. Men sedan var det slut med hennes tur.
Polisutredningen ledde till åtal. Juha och hans kompisar häktades, trots att de inte erkände våldtäkten. Rättegången i tingsrätten närmade sig och Maja fick ett rättegångsbiträde som det snart visade sig inte kunde tala svenska i praktiken trots sitt språkintyg. Hon försökte protestera, men fick kalla handen. Det fanns inga andra alternativ. Dessutom beslöts det att rättegången hålls på finska med motiveringen att de åtalade inte kunde svenska. Det var ju viktigt med tanke på rättsskyddet att killarna gavs en möjlighet att försvara sig. Ja, och sedan blev det så, att ingen av Vandas två svenskspråkiga nämndemän fick vara med, eftersom de redan suttit sina tingsdagar det året.
Maja hade ingen chans att få domaren och de finskspråkiga nämndemännen övertygade om att hon var offer för en våldtäkt. Hon försökte berätta och förklara både på svenska och på stapplande finska, men hon lyckades inte få fram sitt budskap och bli trodd. Rättegångsbiträdets insats var halvhjärtad. Han hade tydligen någon dold aversion mot finlandssvenskar. Juha och hans kompisar höll hela tiden fast vid att hon frivilligt kommit in i lägenheten för att hon ville ha gruppsex med dem. Att hon berättat åt Juha att hon gillade gruppsex, då de var på krogen och drack öl tillsammans. Och de ställde naturligtvis gärna upp för att tillfredsställa hennes lustar och behov.
Tingsrättens domare och nämndemän hade trott på våldtäktsmännens berättelser och frikände dem. Enligt domslutet fanns det inga bevis som talade för att en gruppvåldtäkt ägt rum. Trots att polisen funnit limrester av silvertejpen runt hennes mun. Maja hade känt sig som om hon som blivit dömt till livstids fängelse, då Juha och hans kompisar med flinande ansikten passerade henne på väg ut till friheten. Det var då hon fattade beslutet. Hon måste bort från det förbannade finskspråkiga fängelset Finland.


Inga kommentarer: