onsdag 14 juni 2017

Gruppvåldtäkt på finska



Dickursby station med dess folkvimmel hade blivit en del av deras vardagsrutiner. Juha, Petri och Timo var tre unga arbetslösa finska män som en stund på eftermiddagen roade sig med att iaktta och kommentera stressade människor, som återvände med tåg från jobbet eller studierna. Särskilt de unga kvinnornas yttre företräden avhandlades i fräcka kommentarer. De sysslolösa männen försökte överträffa varandra i oförskämdheter.
Plötsligt pekade Juha på en ung, korthårig kvinna, som just kom uppför rulltrappan. Han ropade åt de andra i gänget:
”Titta, där kommer hon, dendär finlandssvenska, fisförnäma horan, som jag berättade om. Maja, hon som bor i samma höghus som jag, men ändå tycker att hon är så mycket finare än jag, fast hon inte kan tala finska ordentligt. Min öl dög nog åt dendär slynan på krogen, men inte ville hon komma in till mej efteråt. Fast jag lockade med öl och språkövningar och andra övningar. Hon förstod nog inte vad hon gick miste om. Skyllde på att hon måste studera. Jag såg nog att hon gick ut ur huset en halv timme senare.”
Petri följde den utpekade kvinnan med nedlåtande blick, då hon med snabba steg och blicken framåtriktad gick förbi dem mot utgången. Han spottade efter henne:
”Dom där fräcka finlandsvenska hororna borde våldtas och sedan sparkas ut i havet. Sedan kan dom ju simma över till Sverige, om dom orkar. Vi borde ge henne en omgång, så att hon lär sej behandla finska karlar med respekt.”
Timos ögon följde den gungade stjärten. Hans blick bet sig fast på skinkorna som en magnet på kylskåpsdörren.
”Ska vi följa efter henne och ge henne en lektion som hon sent ska glömma?” föreslog han och förde demonstrativt högra handen till skrevet. ”Lite mera tvångsfinska skadar inte!”
I samlad tropp följde de efter den unga kvinnan, som inte anade vilken förnedring och misshandel som väntade henne senare på eftermiddagen. De såg henne gå in i matbutiken. De skyndade vidare i riktning mot Juhas lägenhet.
Under den raska promenaden bort från stationen bestämde de att Juha skulle bli kvar ute på gården och vänta på Maja, medan de andra gick upp till lägenheten. De hade snabbt kommit fram till att det inte lönade sig att lurpassa på henne på hemvägen. Det fanns ingen tillräckligt stor skogsdunge att släpa in henne i, där de skulle få vara ostörda den tid de behövde för att i tur och ordning sätta på henne. Dessutom var det mycket folk i rörelse denhär tiden på dagen och alla höll sig inte till gångbanorna eller promenadstigarna. Valet föll på Juhas lilla lägenhet i tredje våningen.
Juha höll sig nära ytterdörren, medan han tittade i riktning mot gatan, därifrån hon borde dyka upp. Det måste se ut som om deras möte var en slump. Där kom hon. Äntligen! Nu var det för sent att ångra sig. Han kände kompisarnas blickar bombardera honom från fönstret, där de säkert överträffande varandra med idéer om vad de skulle göra med Maja så fort Juha hade fått henne innanför dörren.
”Hej Maja!” sade han och strök med ett ansträngt leende håret bakåt med handen. ”Trevligt att se dej. Hur står det till?”
”Hej!” svarade hon.
”Maja, jag vill inte störa dej, men nu är det så att jag behöver hjälp, så får jag be dej om en liten, liten tjänst?” fortsatte han.
”Vad då?” undrade hon.
”Jag har en bruksanvisning som bara är på svenska. Jag har tydligen fått en förpackning med fel språk. Kan du hjälpa mej med översättningen? En väldigt kort text. Det tar bara några minuter. Helst genast, så behöver jag inte gå till butiken efter en ny. Snälla du!”
Maja funderade en stund, tänkte att hon borde visa sig lite tillmötesgående. De var ju ändå nästan grannar. Senast hade hon ju avvisat honom onödigt bryskt efter att han bjudit ut henne på öl på krogen.
”OK”, svarade hon. ”Jag ska hjälpa dej. Ska vi vänta på hissen, eller tar vi trappan?”

Vad hände i Juhas lägenhet?

Berättelsen fortsätter i höst.........i tingsrätten........på finska.


Inga kommentarer: