tisdag 9 maj 2017

Jakten på det borttappade finska ordet



Ester, 89 år, vaknade av att det värkte i högra höften. Hon förde långsamt handen mot höften och kände efter med sina styva fingrar. Smärtan tilltog vid beröringen. Det var ömt över ett stort område. Det var inte första gången höften värkte, men nu kändes det extra svårt. Hon kved till och försökte röra på sej så att hon skulle ligga på vänstra sidan. Kanske skulle smärtan lätta så mycket att hon somnade om. Svängningen lyckades inte på första försöket. Ibland lyckades hon inte alls ändra ställning i sängen. Allt var strokens fel. Hon vred försiktigt på huvudet så att hon såg siffrorna på väckarklockan. 03:55 lyste det ilsket grönt emot henne. Sedan tog hon sats igen för att få den gamla kroppen att ändra ställning. Med en suck sjönk hon tillbaka på rygg. Hennes muskler vägrade att lyda. I natt var de helt värdelösa. Nu var det bara att vänta tills hemvårdaren dök upp klockan sex och hjälpte henne ur sängen.

Ester tänkte att hon måste komma ihåg att berätta om den sjuka höften så att hon åtminstone fick värkmedicin. Hemvårdarna var finskspråkiga, trots att hon hade blivit lovad vård på svenska av Helsingfors stad. Det var mycket osannolikt att en svenskspråkig hemvårdare skulle dyka upp på morgonen, så därför måste hon vara beredd att berätta om sina plågor på finska. Annars förstod de inte. Och absolut inte om det var en estniska som dök upp. Ester funderade. Vad heter höft på finska? Hon kom inte på det. Hon tappade ofta bort finska ord nu som pensionär efter att ha drabbats av en stroke. Det hjälpte inte att hon hade jobbat på finska hela sitt yrkesliv. Orden stod inte längre uppradade som tennsoldater färdiga att tas i bruk, då de behövdes som förr i världen.

Ester funderade att om hon började nerifrån med foten som är ”jalka”, så skulle den finska höften automatiskt dyka upp. Hon fortsatte med ”polvi” (knä) och sedan med benet. Men är det inte också ”jalka”, kom hon på. Hur ska jag då förklara åt hemvårdaren, om felet är i foten eller benet, tänkte hon skräckslaget. Men denhär gången var det höften som krånglade och den hade inte ännu hört av sej och berättat vad den heter på finska. Hon fick låta tankarna löpa och fundera vidare. Kanske skulle det finska ordet dyka upp i misstag, vid sidan om annat funderande. Ibland lyckades det. Oftast inte. Hon skämdes fortfarande, då hon kom i håg hur hon försökte berätta att det kliade så hemskt i stjärten, att hon behövde bli insmord i ändtarmsöppningen. Hon hade nog kommit på att stjärt är ”peppu” men inte vad klia eller ändtarm är på finska. Den gången lyckades det med teckenspråk och ordet salva.

Ester suckade och slöt ögonen. Hon försökte få tankarna bort från värken som pulserade på i höften. Hon funderade än hit än dit. Ibland var hon på arbetet. Ibland i den finlandssvenska barndomens varma somrar med alla dess ljud och dofter. Hörseln hade hon fortfarande kvar. Hon hörde grannen röra sig på andra sidan av väggen. Han var säkert på väg till toaletten. Han klarade i alla fall av att stiga upp utan hjälp. Efter en stund hörde hon att toaletten spolades. Pappret som sköljdes ner ledde hennes tankar till grundlagen som regeringen hade skitit i. Hon såg framför sej en skol-wc med många toaletter i rad. Dörrarna var öppna och på varje wc-stol satt herrar i olika åldrar och skrynklade grundlagen, så att papperet skulle bli tillräckligt mjukt för att torka sig i stjärten med. Hon kunde inte annat än att le åt sin fantasi. Hon började skratta, fast munnens muskler inte riktigt hängde med. Det såg så lustigt ut, då de som på befallning reste sig och putsade sig därbak, kastade bort pappersbiten och spolade. Vattenbruset strömmade in i hennes trötta hjärna och sövde henne.

Ester ryckte till då det ringde på ytterdörren. Hemvårdaren skulle just låsa upp och komma in. Ester hade inte ännu kommit på vad höft är på finska.


Inga kommentarer: