tisdag 7 mars 2017

En mammas värsta mardröm



Sonja har upplevt en tragedi som hon inte önskar sin bittraste fiende. Hon har förlorat sin enda son Sune. Hon funderade länge på om hon skulle våga sig ut i offentligheten, men nu har hon beslutat sig. Alla vet ändå vem hon och Sune är. På en liten ort känner alla varandra. Hon är nu beredd att berätta Sunes historia för vår tidnings läsare. Vi ger alltså ordet åt Sonja från Pargas:

Redan som liten var Sune annorlunda än andra barn. Han ville inte delta i stojiga lekar utan satt helst för sig själv och ritade eller byggde med lego. Han svarade artigt på tilltal och frågor, men höll aldrig låda som de flesta andra ungar gjorde. På dagis gick det bra, då dagistanterna höll ordning. Också lågstadiet förlöpte utan större bekymmer, men på högstadiet bröt helvetet loss. Ja, det fick jag ju inte veta då, utan först senare, då högstadiet var avklarat. Det fanns ett gäng tvåspråkiga pojkar, som pratade finska med varandra på rasterna och de gav sig på min försiktiga Sune, som bara kunde skolfinska, och de retade honom mest hela tiden. Det var inget smågnabb killar emellan utan rena rama mobbningen. Sune undvek skolan så mycket han kunde och betygen rasade. Slutbetyget räckte inte till för att han skulle komma in på gymnasiet.

Efter högstadiet höll sig Sune mest hemma vid sin dator. Jag tänkte att jag låter honom hållas en tid och så får han i lugn och ro fundera på vad han vill studera. Jag hade ju då fått förklaringen till de dåliga betygen och försökte kompensera allt hans lidande genom att skämma bort honom. Nu vet jag att jag gjorde fel. Jag borde ha ingripit, innan han blev myndig. Hans enda aktivitet var att han gick i bilskola och tog körkort, som hans pappa betalade. Han gillade att köra bil, så jag tänkte, att nu blir det bättre. Men det varade inte så länge. Han fyllde aderton på våren och på sensommaren blev han sämre. Han slutade sova och satt mest hopsjunken vid datorn och stirrade på väggen, så jag beställde tid till en läkare och fick honom att besöka hälsocentralen.

Hälsocentralens läkare konstaterade att Sune inte var frisk, skrev ut sömnmedicin och en remiss till det nya psykiatriska sjukhuset i Åbo. Sune fick snabbt en mottagningstid, och jag åkte med honom till mottagningen. Jag visste ju att den svenska servicen sällan fungerade i praktiken, fast sjukhuset officiellt var tvåspråkigt. Jag visste ju också att Sune gick i lås, tystnade och blev stel som en pinne, om han blev tilltalad på finska. Och vad händer? Jo, mottagningssköterskan frågade, om Sune talar finska! Jag sköt snabbt Sune åt sidan, bad honom sätta sig på en stol, medan jag skötte anmälningen åt honom på finska. Fylld av onda aningar frågade jag, om psykiatern säkert talar bra svenska. Jo, han kan svenska, svarade hon.

Sune ropades in till läkaren och jag satt oroligt kvar på stolen och väntade, fruktade det värsta. Sune var ju myndig, så vad annat kunde jag göra? Det gick fem minuter, så öppnades dörren och Sune kom ut. Han såg ut som ett åskmoln och drämde fast dörren med en ordentlig smäll. Det var inte alls likt honom, så jag såg reaktionen närmast som ett friskhetstecken. ”Mamma, vi far hem”, sade han och slet upp mig ur stolen.

Jag sade ingenting, funderade febrilt på hur jag skulle få honom att lugna ner sig och berätta vad som hänt. Han stannade upp, tydligen osäker på åt vilket håll utgången låg. Vi var bredvid kafeterian, så jag föreslog att vi skulle dricka en kopp kaffe, innan vi åkte hem. Sune gick med på mitt förslag och följde efter mig till disken. Vi gick förbi ett bord, där det satt några personer i vita rockar. Antagligen läkare på lunch. De pratade högt och skrattade på finska. Jag kände hur Sune tog tag i mig och började dra bort mig mot utgången. ”Mamma, vi far hem”, sade han ännu bestämdare denhär gången.

Ja, resten är historia. Följande dag hade Sune åkt hem till sin pappa, öppnat det låsta vapenskåpet och tagit ett jaktgevär med sig. Vi är frånskilda och hans pappa bor i vårt gamla hus med sin nya familj här i Pargas. Sune hade lånat min bil och åkt iväg till Åbo. Ingen reagerade, då han promenerade in på det nya psykiatriska sjukhuset med ett gevär invirat i en lång ytterrock och gick till kafeterian. Ingen hann reagera, då han sköt två skott mot två vitklädda män, som satt och åt lunch. Då ekot av skotten tystnat rusade alla ut från kafeterian och kvar blev två döda läkare. Sune ställde undan geväret vid en vägg och gick för att köpa kaffe. Ingen syntes till bakom disken, så han hällde upp en kopp åt sej och lämnade exakt rätt mängd småmynt bredvid kassan. Sådan var han, min Sune. Rättvisa och ordning var viktigt för honom.

Det dröjde ju en stund, innan poliserna stormade in. Instinktivt hade Sune lyft händerna fast han knappast förstod, att de ropade ”upp med händerna” på finska. Annars skulle han säkert ha blivit nedskjuten. Senare förklarade han för mig att han gjort som de gör i amerikanska filmer. Sune konstaterades inte vara tillräknelig och dömdes till sluten anstaltvård på psykiatriska sjukhuset för fångar här i Åbo. Hela processen drog ut på tiden, för han vägrade öppna munnen, tills han blev tilltalad på förståelig svenska eller Pargas-dialekt. Så myndigheterna måste ju skaffa fram både svenskspråkiga poliser och svenskspråkig psykiatrisk och juridisk expertis för att få honom till rätten och dömd.

Så gick det alltså till när min son fick tillgång till svenskspråkig psykiatrisk service.



Prinsessan om alternativa fakta:
Kära läsare! Kom ihåg att Trump inte var först med alternativa fakta! Finlands regering och riksdag hann före. De använder alternativa fakta i lagstiftningen för att utrota fungerande svenskspråkig service i Finland och därmed bli kvitt finlandssvenskarna.

Inga kommentarer: