fredag 14 december 2018

I dödens finska väntrum


Hon har legat i sjukhussängen på det finska sjukhusets bäddavdelning i några veckor. Ibland är hon vid medvetande. För det mesta sover hon, eller halvsover. Hon hör nog att de finskspråkiga sköterskorna försöker prata med henne, men den finska hon behärskade så bra, medan hon var i arbetslivet, har försvunnit för länge sedan. Avdunstat. Gått upp i rök. Nu finns bara modersmålet, svenskan, kvar, men ingen förstår vad hon försöker viska fram.
Hon är törstig och försöker säga att hon vill ha vatten. Men de förstår inte, vad hon viskar. De svaga ljud som ännu orkar ta sig upp ur hennes torra strupe, ut genom hennes spruckna läppar når inte fram. De klappar henne på handen som vilar på lakanet. Huden är torr och kall, men hon känner inte längre av kliandet. Det är törsten som plågar henne. Hon vill inte bli klappad av främmande människor.
Ålderdomen har blivit hennes dödliga sjukdom. Hon har sluppit cancer och infarkter. Nu närmar hon sig nittiofem och är för länge sedan övergiven av nära och kära, eftersom döden beslöt att skörda dem i god tid, innan de blev dementa och sängliggande. Och barnbarnen är så långt borta. De bor alla i Sverige.
Hon ligger i sängen och tittar med slutna ögon upp i taket. Där borta väntar döden på henne. I slutet av tunneln, där ljuset blinkar till. Som en liten sol eller en stjärna, varken välkomnande eller avvisande. Det finns bara där för henne. Hon måste på något sätt ta sig dit till ljuset, genom dödens skrämmande väntrum, där det bara talas finska. Hon hör att skuggorna viskar med varandra. De sträcker ut händerna som för att dra henne ur sängen, hjälpa henne in i den mörka tunneln mot ljuset. De säger någonting, men hon förstår inte vad de försöker säga. Hon blir rädd, orolig. Varför kan de inte tala så att hon förstår? Gör de narr av henne? Vill de bara plåga henne? Bäst att inte lämna den trygga sängen.
Hon kämpar emot. Hoppas att nästa gång som hon tittar in i tunneln, kantas den av människor som hon känner, som talar hennes språk, som välkomnar henne in till evigheten. Då ska hon med glädje och förväntan sväva in i tunneln, mot ljuset. Mot en himmel, där alla förstår varandra oberoende av modersmål. Allt annat skulle vara rena rama helvetet.

Här lämnar Prinsessan er kära bloggläsare med den döende finlandssvenskan.
Hon tar en paus i bloggandet och återkommer efter riksdagsvalet, om det fortfarande behövs en kritisk svensk röst.

God Jul!


tisdag 13 november 2018

Dom försöker utrota oss finlandssvenskar!


Amanda kastade en granskande blick på sina två stora resväskor. De var fullpackade med det nödvändigaste, det som skulle behövas för att komma igång i Stockholm. Det fick räcka. Det måste räcka, för hon hade bara två händer och en lång väg att resa.
På måndag skulle hon börja sitt nya jobb som specialsjukskötare på Karolinska sjukhuset. Hon hade inte många dagar på sig att installera sig i den lägenhet, som sjukhuset hade fixat.
Sista kvällen i Vasa och det var dags att ta farväl av bästa kompisen och barndomsvännen Cecilia. De hade bestämt sig för att gå ut och ta en drink eller två tillsammans. Skåla för framtiden på finlandssvenska, medan det ännu var möjligt. Amanda låste dörren och begav sig ut i stadens vimmel, där man ännu kunde höra svenska talas vid sidan av den alltmer dominerande finskan.
− Skål för din svenska framtid! sade Cecilia och lyfte glaset. Kanske kommer jag efter. Vårt centralsjukhus här i Vasa har ju ingen ljus framtid länge, då jouren ska begränsas.
− Du kan ju åtminstone prata finska, svarade Amanda. Du vet väl att jag inte fick jobb på sjukhuset för att den som intervjuade mig tyckte att min finska inte var tillräckligt bra. Helt otroligt! Ingen bryr sig om att testa ifall svenska kunskaperna är tillräckliga. Det försöket räckte för mig!
Amanda sträckte på nacken och såg Cecilia stint i ögonen.
− Vet du vad? Jag har kommit fram till, att denhär regeringen försöker utrota oss finlandssvenskar. Alltså på riktigt. Alla politiska beslut syftar till att göra vårt liv på svenska så besvärligt och plågsamt att vi alla packar väskorna och flyttar bort. Inte bara de unga.
− Ja, det är väl enda slutsatsen man kan dra av regeringens politik.
− Och tjänstemännen håller med. Det är utrotning på gång. Finns ingen annan förklaring till denhär regeringens alla konstiga lagförslag. Ta tex detdär beslutet att enspråkiga Seinäjoki-sjukhuset ska ge akutvård på svenska åt enspråkigt svenska österbottningar, medan det enspråkigt finska universitetet i Åbo inte får utbilda läkare på svenska. Var är logiken? Det kan bara förklaras med utrotningsförsök. Vi ska dö av felaktig vård pga missförstånd. Alla vettiga människor förstår ju att det behövs mycket mera än 5 % svenskkunniga läkare i Finland, eftersom de svensktalande läkarna också sköter många finskspråkiga patienter. Gäller förresten också hälsovårdare.
− Och vi får ingen räddningshelikopter. Den ska dom ha i Seinäjoki, som ligger betydligt närmare Tammerfors än vad Vasa gör. Vi kommer att hinna drunkna i havet innan den hinner hit och hittar oss där ute i skären. Men det är väl vad dom vill, dom finskspråkiga politikerna.
− Ja, eller så hinner vi dö på vägen till Åbo universitetssjukhus, då ambulansen ska åka längs landsvägar som inte underhålls, eftersom riksåttan ska läggas ner.
Amanda hällde i sig sista skvätten av sin drink.
− Man får lust att ta fram pappas bössa och skjuta dedär idioterna. Åtminstone borde man skjuta in lite vett i deras skallar.
− Glöm bort pappas bössa! manade Cecilia. Blir du fast, så blir det dubbelt straff, eftersom du är svenskspråkig. Först rättegång på finska, sedan fängelse på finska. Då kan man tala om ”pakkosuomi”. Förstås, du skulle ju lära dig finska på köpet. Men jag rekommenderar inte den metoden. Ska vi beställa en drink till?
− Du menar att det är bättre att fly än illa fäkta, för att låna ett gammalt ordspråk.
− Tror du verkligen att regeringen medvetet försöker bli av med finlandssvenskarna i dethär landet? undrade Cecilia.
− Egentligen har det ingen betydelse, om utrotningen är planerad eller inte, för slutresultatet blir ju detsamma: Finlandssvenskarna känner sig inte längre accepterade. De känner sig bara påpissade och ser ingen framtid här i landet. Redan nu emigrerar ju närmare 2000 finlandssvenskar varje år. Alla i arbetsför ålder.
− Och mer än 2000 ryssar flyttar in till Finland varje år. Kan dom ingen matematik där i regeringen? Om femtio år är Finlands andra språk ryska, inte svenska. Är det så dom vill ha det?
− Tydligen intresserar inte det nordiska samarbetet. Det kommer ju en tid efter EU:s sammanbrott också. Vem har dom tänkt samarbeta med då? Sverige är garanterat inte intresserad av ett finskt-ryskt land. Dom har ju Norge.
− Nu tycker jag att vi skålar för ditt nya jobb i Sverige!
Amanda och Cecilia lyfte sina glas.


söndag 14 oktober 2018

Tre små finlandssvenska grisar och den stora stygga vargen


Den stora stygga vargen slickade sig om munnen. De sista blodsdropparna slank ner i magen. Han hade just slukat den nyländska svenskatalande lilla grisen. Vargen hade inte låtit sig luras av att grisen hade grymtat på finska. Den nyländska svenskatalande lilla grisen var välmående med fin knorr på svansen. Det var bevis nog för den stora stygga vargen.
Efter att ha vilat och smält grisköttet i några dagar var det dags för den stora stygga vargen att söka sig mot sydväst, mot Åboland för nästa munsbit. Vargen fick tag i en mager gris som grymtade på Pargasdialekt. Grisen försökte förklara åt vargen att skona honom, att vargen bara skulle bli besviken på det sega och magra köttet. År av misskötsel på finska hade satt sina spår. Den stora stygga vargen, som inte förstod svenska, tuggade snabbt i sig den åboländska svenskatalande lilla grisen. Efteråt grinade vargen illa. Köttet var inte smakligt. Den beska eftersmaken gav upphov till sura uppstötningar.
Den stora stygga vargen tog paus vid Rävsundsbron, medan han funderade på vart han sedan skulle bege sig, västerut eller norrut. Den åländska lilla grisen verkade extra mör och lockande, men å andra sidan så var den väldigt liten. Den stora stygga vargen beslöt att det inte var värt besväret att åka båt till Åland bara för en grislunch. Den österbottniska kustgrisen däremot var extra stor och välmående.
Den stora stygga vargen insåg snart att han måste fara via Tammerfors för att ta sig till Vasa. Trafikministeriet hade avskaffat riksåttan. Men rikstrean tog honom inte direkt till kusten, utan plötsligt märkte den stora stygga vargen att han hamnat i Seinäjoki. Han vrålade ilsket som bara en finsk varg kan och beslöt sig för att nu fick det vara nog med omvägar och kringelikrokar. Han tog räddningshelikoptern och flög till Vasa.
Räddningshelikoptern landade i gamla Vasa, där den österbottniska lilla grisen hade förskansat sig bakom vallarna och laddat upp med en massa övermogna Närpestomater. Den stora stygga vargens aptit ökade i tomatregnet. Efter grönsakerna kommer huvudrätten. Han närmade sig sakta men säkert den svensktalande lilla grisen, sin grismiddag.

Tomaterna tar slut. Den österbottniska lilla grisen besluter att bättre fly än illa fäkta, men vart? Det finns ingen kustväg längre varken norrut eller söderut, bara havet med skarvarna. Och Sverige är så långt borta. Den stora stygga vargen kastar sig över den österbottniska lilla grisen och slukar den. Sedan ställer han sig på vallen, vänder sig österut och ylar lågmält och dystert. Finskare än en finsk tango. Alla Österbottens vargar svarar. Vargropen rullar in från norr och från söder. Den stora stygga vargen blir rädd. Han är inte ensam. Han ringer otåligt efter räddningshelikoptern som redan har hunnit återvända till basen i Seinäjoki.