söndag 14 oktober 2018

Tre små finlandssvenska grisar och den stora stygga vargen


Den stora stygga vargen slickade sig om munnen. De sista blodsdropparna slank ner i magen. Han hade just slukat den nyländska svenskatalande lilla grisen. Vargen hade inte låtit sig luras av att grisen hade grymtat på finska. Den nyländska svenskatalande lilla grisen var välmående med fin knorr på svansen. Det var bevis nog för den stora stygga vargen.
Efter att ha vilat och smält grisköttet i några dagar var det dags för den stora stygga vargen att söka sig mot sydväst, mot Åboland för nästa munsbit. Vargen fick tag i en mager gris som grymtade på Pargasdialekt. Grisen försökte förklara åt vargen att skona honom, att vargen bara skulle bli besviken på det sega och magra köttet. År av misskötsel på finska hade satt sina spår. Den stora stygga vargen, som inte förstod svenska, tuggade snabbt i sig den åboländska svenskatalande lilla grisen. Efteråt grinade vargen illa. Köttet var inte smakligt. Den beska eftersmaken gav upphov till sura uppstötningar.
Den stora stygga vargen tog paus vid Rävsundsbron, medan han funderade på vart han sedan skulle bege sig, västerut eller norrut. Den åländska lilla grisen verkade extra mör och lockande, men å andra sidan så var den väldigt liten. Den stora stygga vargen beslöt att det inte var värt besväret att åka båt till Åland bara för en grislunch. Den österbottniska kustgrisen däremot var extra stor och välmående.
Den stora stygga vargen insåg snart att han måste fara via Tammerfors för att ta sig till Vasa. Trafikministeriet hade avskaffat riksåttan. Men rikstrean tog honom inte direkt till kusten, utan plötsligt märkte den stora stygga vargen att han hamnat i Seinäjoki. Han vrålade ilsket som bara en finsk varg kan och beslöt sig för att nu fick det vara nog med omvägar och kringelikrokar. Han tog räddningshelikoptern och flög till Vasa.
Räddningshelikoptern landade i gamla Vasa, där den österbottniska lilla grisen hade förskansat sig bakom vallarna och laddat upp med en massa övermogna Närpestomater. Den stora stygga vargens aptit ökade i tomatregnet. Efter grönsakerna kommer huvudrätten. Han närmade sig sakta men säkert den svensktalande lilla grisen, sin grismiddag.

Tomaterna tar slut. Den österbottniska lilla grisen besluter att bättre fly än illa fäkta, men vart? Det finns ingen kustväg längre varken norrut eller söderut, bara havet med skarvarna. Och Sverige är så långt borta. Den stora stygga vargen kastar sig över den österbottniska lilla grisen och slukar den. Sedan ställer han sig på vallen, vänder sig österut och ylar lågmält och dystert. Finskare än en finsk tango. Alla Österbottens vargar svarar. Vargropen rullar in från norr och från söder. Den stora stygga vargen blir rädd. Han är inte ensam. Han ringer otåligt efter räddningshelikoptern som redan har hunnit återvända till basen i Seinäjoki.


söndag 16 september 2018

Ålänningar besvikna på Sveriges regering


Lantrådet behövde en drink, en stor kall drink för att skölja ner den brännheta besvikelsen med. Han hade nog intalat sig att inte vänta sig för mycket av förhandlingarna med Sveriges regering, men att ingen minister behagade delta, det gjorde honom mycket upprörd. Rent av förolämpad. Han var fortfarande upprörd, då han gick ombord på fartyget till Mariehamn.
Med sina två ministrar Kalevi och Laila i släptåg styrde han kosan direkt till bardisken och beställde en ordentlig styrketår. I början av år 2038 hade Ålands lagting fattat ett enigt beslut att skicka lantrådet och två ministrar till Stockholm för att förhandla om anslutning av Åland till Sverige. Ålänningarna hade fått nog av den finska regeringens och de statliga myndigheternas försök att förfinska Åland. Statliga myndigheter struntade i att översätta officiella papper till svenska. Riksdagen stiftade lagar som stod i strid med självstyrelselagen och staten lät bli att betala tillbaka hela skattegottgörelsen.
Lantrådet svepte whiskyn i sig i ett enda drag. Sedan beställde han en till. De andra nöjde sig med varsin kall starköl.
”Ännu finns det hopp”, sade Laila. ”Vi får inte ge upp efter första försöket. De lyssnade ju på vårt förslag och våra motiveringar och lovade fortsätta förhandlingarna vid en senare tidpunkt.”
”Du vet ju hur försiktiga rikssvenskarna är”, inflikade Kalevi. ”Vi får bara vara på dom som iglar och se till att nästa möte blir av inom ett par månader. Vi får väl vässa våra argument så att de biter bättre nästa gång och tränger långt in i deras tjocka skallar. Och nästa gång och nästa gång, ända tills svenska regeringen tar oss på allvar.”
De andras lugn smittade av sig på lantrådet. Han föreslog att de skulle sätta sig vid ett bord och fundera på strategier inför nästa möte.
”Goda motiveringar är nog bra”, sade lantrådet, ”men de behöver backas upp av konkreta exempel. Vi ska se till att rikssvenskarna blir medvetna om hur dåligt finnarna behandlar oss. Varje vecka ska de få veta hur vi blir diskriminerade, hur de finska myndigheterna och riksdagen trampar på våra språkliga rättigheter.”
Laila blev inspirerad: ”Felbehandling inom specialsjukvården i riket pga dåliga kunskaper i svenska! Såna exempel ska vi söka fram och sprida bland rikssvenskarna. Allra bäst är om vi hittar någon svårt sjuk patient som vill träda fram i offentligheten och berätta om hur hen blev missförstådd och därför felvårdad.”
”Men vet ni vad?” sade Kalevi. ”Det bästa är nog om Finland får en ultranationalistisk regering, som vill göra Finland enspråkigt finskt. Dom kommer att slänga oss i armarna på rikssvenskarna av bara glädjen att bli av med svenska språket. Därför behöver vi en ordentlig lågkonjunktur. Och helst bara på fastlandet. Vi vill ju inte drabbas. Tro mig! Det finns ingen bättre grogrund för ultranationalister än arbetslöshet och fattigdom.”
Ministrarna lyfte sina glas och skålade för Ålands svenska framtid.


torsdag 16 augusti 2018

Ökad rysk inflyttning till södra Österbotten på 2110-talet


Vilket egendomligt minnesmärke, tänkte Calle, då han satte sig i bilen. Är det faktiskt det enda som finns kvar av finlandssvenskarna? Muminmamman och Sibelius! Han kunde inte låta bli att skaka på huvudet. Vad annat skulle han möta i dessa ödemarker?
Calle styrde kosan västerut mot motellet i Närpiö, där han hoppades att det reserverade rummet väntade på honom. Närpes hette orten tidigare på den tiden då Finland också hade svenska som nationalspråk. Calle har hört om den säregna dialekten som talades, där hans farfarsfar hade växt upp och han undrade om den hade lyckats överleva alla förfinskningsförsök. Finska begrep han inte ett ord av, men var osäker på om närpesdialekten var lättare att förstå än engelska. Snart skulle han få veta.
Calle hittade lätt till motellet. Centralorten var inte speciellt stor. Genomfartsvägen kantades av låga hus på båda sidor. Han checkade in på engelska för säkerhets skull. Till hans stora förvåning svarade den äldre damen på förståelig men ålderdomlig svenska.
”Kan ni fortfarande prata svenska här i trakterna?” undrade Calle.
”Javisst”, svarade kvinnan i receptionen med ett leende. ”Vi talar fortfarande svenska med varandra, ja alltså i form av dialekt. Och vi kan läsa svenska i skolan. Det är inte förbjudet, fast finska är det enda officiella språket. Men många väljer ju att läsa ryska nuförtiden. Du förstår, för säkerhets skull.”
Calle tog med en suck av lättnad emot sin digitala rumsnyckel. Nu verkade hans jakt på sina rötter inte längre svår att genomföra.
Motellet hade sett bättre dagar, men rummet fick godkänt för det priset som han hade betalat. Nästan samma standard som i Sverige, noterade han efter att ha gjort en avstickare till badrummet för att skölja resdammet av sig. De flesta rikssvenskar levde i den uppfattningen att Finland nuförtiden var ett efterblivet och isolerat land. Undrar var dom har för kvalitet på maten här, tänkte han, då magen påminde honom om att det var dags för middag.
Han beslöt att testa motellets mat. Knappast fanns det så många matställen att välja mellan i denhär gudsförgätna hålan.
Det fanns en annan gäst i matsalen. Mannen som Calle skymtat vid minnesmärket. Calle beslöt att övervinna sin normala försiktighet med främlingar. Han närmade sig mannen och frågade på engelska om han fick slå sig ner.
”Varsågod”, svarade mannen, och i samma veva sträckte han fram handen och presenterade sig som Ivan.
”Tack”, svarade Calle och slog sig ner på stolen mittemot Ivan. ”Calle heter jag.”
”Ivan, det låter ryskt”, fortsatte Calle. ”Finns det många ryssar här i trakten?”
”Några och flera blir det säkert.” svarade Ivan.
”Hurså?” undrade Calle.
”Vi har tröttnat på att bo i östra Finland. Det är för nära den ryska gränsen. De ryska myndigheterna lägger sig i allt vi gör numera. Man måste hela tiden tänka på hur man utrycker sig och beter sig. Vi blir hämtade till förhör för småsaker. Dom försöker tydligen hjärntvätta oss. En ryss får inte skämma ut moder Ryssland eller tala illa om henne. Det är väldigt viktigt att vara patriot. Ibland undrar man om dom har installerat ett datachip i varje rysk emigrant. Dom verkar veta allt om oss. Även vad vi tänker.”
”Ojdå!” svarade Calle. ”Det hade jag ingen aning om. Ingen annan i Sverige heller för den delen.” Han kunde inte låta bli följdfrågan:
”Och mig litar du tydligen på, annars skulle du inte vara så uppriktig. Tänk om jag är en rysk spion?”
Ivan skrattade till. ”Vi är ännu för få här i trakten, så dom har ännu inte kört igång sin övervakningsverksamhet här, men säkert kommer den. Tills dess tänker jag njuta av friheten. Och närheten till Sverige är ju förstås en fördel, om livet blir alltför svårt. Synd att man inte längre kan lära sig svenska i praktiken i dethär landet.”
Calle satt tyst och begrundade det som han nyss fått veta. Rikssvenskarna levde tydligen i en bubbla ovetande om den hårda verkligheten i öst.